Äntligen

F ringde idag. Hon befinner sig för närvarande hos sin pojkvän. Det har hänt igen. Hon har skurit sig.

Idag, mitt på dagen låg vi och småpratade i telefon. Jag frågade henne då direkt ut om hon skurit sig på sistone? Hon svarade då nej. Senare, nu på kvällen kunde hon inte hålla sig utan hon ringde, var ledsen och sa att det visst hänt. Jag hade det på känn.

Jag svarade henne lugnt, sansat men inom skrek jag. Inom mig ville jag bara materialisera mig och åka till henne via telefonen och hålla henne hårt hårt. Jag sa att nu är det nog dags, dags att vi kliver in. Jag vill det, svarade hon nu lugnt tillbaka, det är dags. Väntan är över. Vi har lyckats att på hennes eget vis få henne att inse att hon inte behöver klara denna ångest ensam.

Imorgon ringer jag och berättar allt.

Lilla F. Lilla fågelungen min. Så stark men samtidigt så skör.