F ringde idag. Hon befinner sig för närvarande hos sin pojkvän. Det har hänt igen. Hon har skurit sig.
Idag, mitt på dagen låg vi och småpratade i telefon. Jag frågade henne då direkt ut om hon skurit sig på sistone? Hon svarade då nej. Senare, nu på kvällen kunde hon inte hålla sig utan hon ringde, var ledsen och sa att det visst hänt. Jag hade det på känn.
Jag svarade henne lugnt, sansat men inom skrek jag. Inom mig ville jag bara materialisera mig och åka till henne via telefonen och hålla henne hårt hårt. Jag sa att nu är det nog dags, dags att vi kliver in. Jag vill det, svarade hon nu lugnt tillbaka, det är dags. Väntan är över. Vi har lyckats att på hennes eget vis få henne att inse att hon inte behöver klara denna ångest ensam.
Imorgon ringer jag och berättar allt.
Lilla F. Lilla fågelungen min. Så stark men samtidigt så skör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej.. vill sätta ett tassavtryck hos dig... Du har ju visat att du läser mig.. och nu vet du att jag läser dig...
Att skära sig är som att hålla på med droger.. i alla fall för mig... Jag trodde att jag hade koll.. men jag förstod att jag hade problem ganska snart.. när jag hanterade alla känslor med rakbladen... och jag skar mig till och med under laborationstid på universitetet... Har aldrig gjort det för att få uppmärksamhet.. har därför heller aldrig sökt hjälp på akuten.. trots att jag "borde" ha gjort det...
Jag ångrar att jag började skära mig.. för jag insåg inte att jag också kunde fastna i det.... jag skulle ju bara rispa lite, lite och där klockan dolde det på armen... "JAG? Fastna i att skära MIG med rakblad?? Aldrig!"..... Men det blev bara mer och mer... och när jag skurit mig så illa att jag höll på att förblöda.. så kom början på min vändpunkt... Den hösten kröp jag till psyk... och satte mig på asfalten utanför entrén efter att ha mailat och fått en tid för bedömningssamtal... Fick träffa världens bästa terapeut som jag har kvar än idag.... Skärandet fortsatte i 3 år trots hennes, läkarens och slutenvårdens stöd (och icke-stöd..)...
Det hade inte spelat någon roll vad någon annan hade sagt eller gjort.... jag var tvungen att komma till de här insikterna själv och ta dem till mig - med hela mitt förstånd.. på mitt sätt... och låta det ta den tid som behövdes.... Hade någon lagt sig i så hade jag brutit samman totalt... och.. då hade jag tagit mitt liv.... Men det var ju därför som jag inte berättade för en levande själ.. innan jag berättade för min terapeut.. Men då var jag redo..... då var jag överens med mig själv.. och kunde berätta det utan att behöva skära mig pga att jag berättat......
Jag vet idag.. att hade jag inte skurit mig... så hade jag inte överlevt.... Så även om jag ångrar ärren på min kropp... så försöker jag förlåta mig själv.. för jag försökte bara överleva.... Min terapeut har talat om det också... att det är "klassat" som självdestruktivt att skära sig..... men å andra sidan var det mitt sätt att ta hand om mig....
Jag menar inte att det är bra att skära sig såklart... men det behöver inte vara ett totalt mörker sett från precis alla håll....
Din dotter verkar vara en stark tjej och en riktig kämpe... och du verkar vara en underbar mamma som stöttar henne.... Jag förstår att det måste vara oerhört svårt att som mamma få veta att sin dotter skadar sig.. och ändå låta henne ta saker och ting i sin egen takt.... Men jag tror.. att i det långa loppet.... så är det det bästa... Många gånger kan det som verkar vara "rop på hjälp" vara något helt annat.... och detsamma med det som till synes är behov av uppmärksamhet....
Jag kan läsa utifrån det du skriver... att din dotter verkligen inte vill skära sig.... men hon har förlorat kontrollen.... Stannar du vid hennes sida på samma sätt som förut så kommer det att vända... förr eller senare.... Det viktiga är att du "inväntar" henne... och inte gör något som är dramatiskt... för det kan trigga skärandet.... Jag sökte länge, länge via mail, en person att prata med... och jag gav mig inte förrän jag fick komma till en person som jag trodde skulle passa mig..... Så.. ta det lugnt... gör kanske några försiktiga efterforskningar om terapeuter och hela behandlingsdjungeln... och när tiden är inne så kanske du kan gå hand i hand med din dotter och finnas vid hennes sida när hon är redo till hjärta och själ att börja prata om den smärta hon bär inom sig....
Under tiden.. kanske du kan prata med någon... Någon som kan hjälpa dig att stå ut med din situation.... och kanske kan ge några råd.... Jag vet inte... det känner du säkert bäst själv...
Jag är ju absolut ingen expert... utan jag vill bara försöka göra något... Du verkar vara en så fin mamma... din dotter är lyckligt lottad som har dig..... och det värker i hjärtat att känna den frustration, det medlidande och den hjälplöshet du känner för din älskade dotter.... Dina ord klöser datorskärmen.. och jag önskar av hela mitt hjärta att det fanns något jag kunde göra...
~ varsam kram ~
/Maria
Tack snälla du för dina ord på min blogg! Har varit så orolig att jag skrivit något dumt.. som om jag har alla svar.. för det har jag verkligen inte.
Jag blir glad om jag kan hjälpa - stort som smått, det är allt jag önskar.
Än en gång - tusen tack, jag blev så lättad.
~ varm kram ~
Skicka en kommentar