Jag är sliten, trött in i benmärgen. Kan inte fokusera, lyssna in och vara bra. Jag gråter lätt och känner mig ganska tom. När ska denna känsla försvinna?
Här kommer jag att skriva om glädjen och sorgen att ha två stycken tonårsbarn. P är sonen F är dottern. Jag vill vara så anonym som möjligt. av hänsyn, av respekt för den egna individen. Däremot behöver jag detta, denna bokstavliga ventil ut i verkligheten. Jag har den i livet men ändå, jag censurerar överallt, alltid. Kanske detta ställe kan bli just min oas, där mina alldeles egna tankar kan få bo.
2 kommentarer:
Önskar att jag kunde svara... men det känns som att det enda jag kan göra är att finnas här....
Tänker på dig.
Tack...
Skicka en kommentar