Jag har just avslutat ett samtal med F. Ett öppet samtal om allt och inget som avslutades med en lätt kram och ett "jag älskar dig". Häromdagen slängde vi slängpussar samtidigt.

Med öppenheten följer ett enormt ansvar. Ansvar över mina reaktioner, mitt tillvägagångsätt, mina värderingar. Vi småpratade i telefon igår. Jag frågade F om hon äter ordentligt? Ja, nu gör jag det men jag har börjat kräkas igen. Den bekanta "Jagfrysertillis" känslan infann sig kvickt. Hon kvittrade på om hur hon slutat igen för nu äter F minsann P-piller och då kan man inte kräkas och min kropp ÄR ju egentligen fin och jag ÄR ju egentligen nöjd osv osv. Jag berömde henne för hennes styrka, behöll mitt lugn, småpratade tillbaka i samma anda som F själv. JAG FÅR INTE TAPPA HENNE denna gång. Hon litar på mig. Hon berättar för mig. Det gör att jag kan sticka in små hintar och vi kan prata lika öppet om hjälp etc.

F behöver förståelse. F behöver gränser. F behöver någon som orkar stå i hennes orkan och bara sätta stopp. F behöver någon som styr upp ibland. F behöver en lugn, sansad och klok mamma. F behöver mig, när jag är i min fulla kraft. F behöver sin pappa som ger henne den tysta styrkan. F behöver katten vi så smart skaffade. Vi får inte glömma allt detta när stormen rasar.

Jag är redo.

Det händer saker i livet just nu. Det snurrar på ganska fort men det känns som att jag står i min kraft och faktiskt har en gnutta kontroll. P börjar gymnasiet. Jag hoppas att det kommer att gå bra för honom. Tänker ganska så snart meddela dom om hans problem så att han kan få stöd om han vill. Läs; "om han vill". Så stor har han blivit. Han är lite vresig och explosiv för stunden vilket beror på uppehållet av EyeQ och Rosenroten. Så fort pengar trillar in införskaffar vi det igen.

F mår sådär. Två veckor innan skolan börjar rämnar hon lite och revolterar. Tror att hon inte mår så bra inuti och att Pojkvännen börjar att frigöra sig lite ur hennes grepp. En del av mig hejar på honom men en annan del av mig är skräckslagen inför VAD som kan hända med henne vid ett eventuellt uppbrott. Vi tar det, sakta och tyst mobiliserar jag mig och jag kommer att fixa min plattform och min del av det Stora hela.

Summa sumarum, det går framåt och solen går alltid upp.

Tänk om allt bara är en fasad. Tänk om bakom fasaden strålar ett helvete svårt att greppa. Tänk om jag bygger en bild av hur allt är och det inte är så. Tänk om F egentligen mår sämre än vad jag snappat upp.

Jag vill inte leva så. Så är jag uppvuxen, allt är bra. Men bakom fasaden var det inte bra, ingen skulle ha anat. Kanske är det därför jag vräker ur mig saker, kanske är det därför jag inte håller på mig och det som är mitt? Aldrig i livet mina barn ska växa upp så, har jag intalat mig själv. Varför tvivlar jag då? Tänk om de GÖR det. Tror kanske inte det i alla fall.

Jag har valt ut en fröken på LB:s fritids. Till henne ska jag vända mig till om LB är ett nervrak när han kommer på morgonen, efter kanske hårda ord och galna tonåringar som inte respekterar att en liten ettagluttare ska klara hela dagen efter att ha hört ett bråk på morgonen som omskakat hela världen. Så jag kanske inte skapar en fasad i alla fall.