Jag har just avslutat ett samtal med F. Ett öppet samtal om allt och inget som avslutades med en lätt kram och ett "jag älskar dig". Häromdagen slängde vi slängpussar samtidigt.

Med öppenheten följer ett enormt ansvar. Ansvar över mina reaktioner, mitt tillvägagångsätt, mina värderingar. Vi småpratade i telefon igår. Jag frågade F om hon äter ordentligt? Ja, nu gör jag det men jag har börjat kräkas igen. Den bekanta "Jagfrysertillis" känslan infann sig kvickt. Hon kvittrade på om hur hon slutat igen för nu äter F minsann P-piller och då kan man inte kräkas och min kropp ÄR ju egentligen fin och jag ÄR ju egentligen nöjd osv osv. Jag berömde henne för hennes styrka, behöll mitt lugn, småpratade tillbaka i samma anda som F själv. JAG FÅR INTE TAPPA HENNE denna gång. Hon litar på mig. Hon berättar för mig. Det gör att jag kan sticka in små hintar och vi kan prata lika öppet om hjälp etc.

F behöver förståelse. F behöver gränser. F behöver någon som orkar stå i hennes orkan och bara sätta stopp. F behöver någon som styr upp ibland. F behöver en lugn, sansad och klok mamma. F behöver mig, när jag är i min fulla kraft. F behöver sin pappa som ger henne den tysta styrkan. F behöver katten vi så smart skaffade. Vi får inte glömma allt detta när stormen rasar.

Jag är redo.