Tänk om allt bara är en fasad. Tänk om bakom fasaden strålar ett helvete svårt att greppa. Tänk om jag bygger en bild av hur allt är och det inte är så. Tänk om F egentligen mår sämre än vad jag snappat upp.

Jag vill inte leva så. Så är jag uppvuxen, allt är bra. Men bakom fasaden var det inte bra, ingen skulle ha anat. Kanske är det därför jag vräker ur mig saker, kanske är det därför jag inte håller på mig och det som är mitt? Aldrig i livet mina barn ska växa upp så, har jag intalat mig själv. Varför tvivlar jag då? Tänk om de GÖR det. Tror kanske inte det i alla fall.

Jag har valt ut en fröken på LB:s fritids. Till henne ska jag vända mig till om LB är ett nervrak när han kommer på morgonen, efter kanske hårda ord och galna tonåringar som inte respekterar att en liten ettagluttare ska klara hela dagen efter att ha hört ett bråk på morgonen som omskakat hela världen. Så jag kanske inte skapar en fasad i alla fall.