Tänk om jag skulle ta och fortsätta skriva här, who knows?

Trött och ledsen

Jag är sliten, trött in i benmärgen. Kan inte fokusera, lyssna in och vara bra. Jag gråter lätt och känner mig ganska tom. När ska denna känsla försvinna?

Förståelse

Jag ringde och berättade allt. Kvinnan jag pratade med förstod precis. Hon berättade för mig att jag och F:s pappa har gjort helt rätt. Tji fick du, förbannade skolsyster!

Min mamma intuition fick rätt. Den sa mig att F inte följer samhällets regler, F ligger inte inom samhällets accepterade ramar. Hon har sin egen väg och sina egna ramar. Den kan inte alla förstå. Kvinna förstod och gav mig känslan av ordlös bekräftelse. Ett litet "nu tar vi över". Självklart tar de inte över men jag kan kanske vila lite, i allt.

Jag vill även passa på att tacka dig, Maria, för din fantastiska kommentar, dina ord och för att du så osjälviskt delade med dig av dina erfarenheter och tankar, stor stor kram till dig.

Det händer mycket i mitt liv just nu. Jag har dragit igång en egen utredning. Inte jag alltså men jag har ringt VUXENPSYK typ och sagt att "Hej, jag heter Tonårsmamma och jag tror att jag har ADHD". Det var det enda som behövdes och bollen är nu igång.

Äntligen

F ringde idag. Hon befinner sig för närvarande hos sin pojkvän. Det har hänt igen. Hon har skurit sig.

Idag, mitt på dagen låg vi och småpratade i telefon. Jag frågade henne då direkt ut om hon skurit sig på sistone? Hon svarade då nej. Senare, nu på kvällen kunde hon inte hålla sig utan hon ringde, var ledsen och sa att det visst hänt. Jag hade det på känn.

Jag svarade henne lugnt, sansat men inom skrek jag. Inom mig ville jag bara materialisera mig och åka till henne via telefonen och hålla henne hårt hårt. Jag sa att nu är det nog dags, dags att vi kliver in. Jag vill det, svarade hon nu lugnt tillbaka, det är dags. Väntan är över. Vi har lyckats att på hennes eget vis få henne att inse att hon inte behöver klara denna ångest ensam.

Imorgon ringer jag och berättar allt.

Lilla F. Lilla fågelungen min. Så stark men samtidigt så skör.

Livet rullar på även om det självfallet händer en hel del galna saker. P sköter sig utmärkt, förutom att han är totalt skoltrött. Han är omöjlig att väcka på morgonen så tack gode gud för för att det är jullov.

F kör sitt race. Hon slutade röka för att övergå till smygrökning. Nu har bubblan spruckit. Vi har egentligen bara väntat ut henne och försökt att visa henne att vi faktiskt förstått att hon fortfarande röker. Vi tog beslutet att spela med i hennes spel noggrant och det blev pay off. Igår under en jobbig stund i bilen (tur hon hade sitt ex med sig) frågade hon om hon kunde ta bara en cigg? "Du avgör själv" svarade jag lugnt medans jag vände mig om, kollade in i hennes stora kattögon och sa: - eller ska vi lägga korten på bordet? Då brast hon och grät floder. Nu kan vi äntligen börja om från början och hennes läxa om att bära saker inombords för att sedan bygga om sannningen i en egen bubbla börjar ta form.

Hon skär sig fortfarande lite lite. Inte ofta, inte mycket. Hon berättade förut om att hon skurit sig på benet och det har hon nu vågat visa. De ärren är faktiskt både större och lite djupare. Jag har förvarnat henne om att snart måste jag reagera starkare. Däremot föder jag inte hennes ego längre med min rädsla vilket har fått henne att inte använda skärandet emot mig. "Vill du att jag ska gå in dit och göra detduvet istället? Vill du verkligen det? Normal frågeställning från en arg och uppretad F. Sist svarade jag henne lugnt att det är ditt val och att DU får i så fall ta konsekvenserna.

Nu nalkas morgonkaffe.

Livet borde vara ljust, vackert och härligt. Inom mig lider jag i det tysta. Inom mig gråter jag de tårar ingen vill se.

Klumpen i bröstet växer sig starkare för var dag som går. Det borde vara tvärtom.

Vad vill jag?
Vem är jag?
Vart är jag påväg?

Vem är du?
Vad vill du?
Vart är vi påväg?

Jag har just avslutat ett samtal med F. Ett öppet samtal om allt och inget som avslutades med en lätt kram och ett "jag älskar dig". Häromdagen slängde vi slängpussar samtidigt.

Med öppenheten följer ett enormt ansvar. Ansvar över mina reaktioner, mitt tillvägagångsätt, mina värderingar. Vi småpratade i telefon igår. Jag frågade F om hon äter ordentligt? Ja, nu gör jag det men jag har börjat kräkas igen. Den bekanta "Jagfrysertillis" känslan infann sig kvickt. Hon kvittrade på om hur hon slutat igen för nu äter F minsann P-piller och då kan man inte kräkas och min kropp ÄR ju egentligen fin och jag ÄR ju egentligen nöjd osv osv. Jag berömde henne för hennes styrka, behöll mitt lugn, småpratade tillbaka i samma anda som F själv. JAG FÅR INTE TAPPA HENNE denna gång. Hon litar på mig. Hon berättar för mig. Det gör att jag kan sticka in små hintar och vi kan prata lika öppet om hjälp etc.

F behöver förståelse. F behöver gränser. F behöver någon som orkar stå i hennes orkan och bara sätta stopp. F behöver någon som styr upp ibland. F behöver en lugn, sansad och klok mamma. F behöver mig, när jag är i min fulla kraft. F behöver sin pappa som ger henne den tysta styrkan. F behöver katten vi så smart skaffade. Vi får inte glömma allt detta när stormen rasar.

Jag är redo.